Under 1700-talet stod handeln mellan Europa och Kina på topp. Perioden är känd som ”Kinahandelns guldålder”.
Redan på 1600-talet seglade portugiser, holländare och engelsmän med sina robusta fartyg på Ostindietraden och handlade med Kina. De skulle senare följas av handelsmän från länder som Danmark, Österrike och Sverige. Direkt handel blev möjlig när den kinesiska Qing-dynastin lyfte handelshindren 1684. Handeln koncentrerades till hamnen i Kanton i sydöstra Kina. I slutet av 1700-talet kunde upp till sjuttio fartyg angöra Kanton under en och samma handelssäsong. Handelsfartygens storlek och kapacitet ökade också betydligt under perioden.
Svenska Ostindiska Companiet hade stort inflytande på handeln mellan Europa och Kina under 1700-talet. Företaget bildades av tre européer: Hendrich König, svensk medborgare av tysk börd, Colin Campbell, skotsk adelsman med erfarenhet från Royal Navy och österrikiska Ostende Company, samt Niclas Sahlgren, förmögen handelsmannason från Göteborg. Ostindiska Companiet fick 1731 sin första femtonåriga oktroj, en typ av handelsmonopol. De efterföljande oktrojerna varade vardera 20 år och resorna till Kina fortsatte fram till år 1806.
Under sin historia genomförde Svenska Ostindiska Companiet totalt 132 expeditioner med 37 olika fartyg. Syftet med handelsresorna var i första hand tehandel. Under 1700-talet blev tedrickande högsta mode i överklassens Europa och efterfrågan var stor. Även andra varor från Kina, som porslin, silke, kryddor, lackarbeten, keramik, möbler och dekorationer, var mycket eftersökta. Dessa lyxartiklar var statussymboler för överklassen, som tog till sig den nya vanan att dricka te i tunt kinesiskt porslin och fylla sina hem med kinesiska importvaror. Kinainspirerade möbler och dekorationer, så kallade ”kineserier”, blev också populära bland de välbeställda.
Naturlig konkurrensfördel
Svenska Ostindiska Companiet kunde göra vinster på över 100 procent genom återexport till andra europeiska länder. Företagets konkurrensfördel låg i förhållandet att Sverige självt kunde erbjuda många naturresurser och produkter, som järn, virke, vapen, tågvirke med mera. Alla dessa varor såldes mot betalning i silver i spanska Cádiz. Spanien hade god tillgång på silver från sina kolonier i Latinamerika. Eftersom Kina endast accepterade silver eller silvermynt som betalningsmedel kunde svenska handlare använda silvret som förvärvats i Cádiz för att köpa kinesiska varor.
När handelsfartygen återvände från Kina auktionerades godset ut till handlare från andra europeiska länder från företagets huvudkontor, Ostindiska huset i Göteborg. Med tiden kom dock mer och mer av varorna att stanna i Sverige. Efter de två första oktrojerna började företaget lida av finansiella svårigheter på grund av ökande konkurrens. Till slut upphörde den intensiva svensk-kinesiska handeln i och med att företaget upplöstes 1813.
Trots Svenska Ostindiska Companiets relativt korta liv spelade företaget en viktig roll för handeln mellan Kina och Europa. Enligt Bengt Johansson, expert vid Europeiska Kommissionens generaldirektorat för handel, och tidigare svensk generalkonsul i Shanghai, var omsättningen under företagets aktiva period den tredje största bland alla europeiska handelsföretag i Kina.
– Den stora omfattningen av den svensk-kinesiska handeln och de goda relationerna mellan de båda länderna bidrog till att Kina inte hyste några aggressiva känslor gentemot handeln, säger Bengt Johansson, som även har varit chef för Exportrådet i Taipei, konsul vid svenska generalkonsulatet i Hong Kong och minister vid svenska ambassaden i Beijing.
– Vi deltog aldrig i koloniseringen av Asien. De flesta europeiska länder bildade kolonier i Indien, på Malackahalvön och i Afrika, men vi kunde driva handel utan att grunda kolonier. Det var svårt, eftersom fartygen ibland var tvungna att segla nonstop hela vägen från Sverige till Ostasien. Bristen på färskvatten blev då ett allvarligt problem, förklarar Bengt Johansson.
Men allt sammantaget var handeln en positiv erfarenhet.
– Den skapade välstånd såväl i Kina som i Sverige. Vi fick också kunskap om Asien, asiatiska traditioner, kinesiska produkter och kinesiskt tänkesätt, säger Bengt Johansson.
Förlorade arkiv
Under sin långa diplomatiska karriär i Kina har han haft tillfälle att samarbeta med några historiker vid Zhongshan-universitetet i Guangzhou (tidigare Kanton). Han konstaterade att den kinesiska historiska dokumentationen om handeln med Europa är mycket bristfällig, eftersom det mesta av arkivmaterialet förstördes efter varje avslutad handelsresa. Dessutom transporterades en stor del av de officiella kinesiska dokumenten till Taiwan i slutet av 1940-talet, på grund av inbördeskriget.
De kinesiska historikerna underströk att Hong-handelmännen – privata kinesiska handelsmän som hade tillstånd från kejsaren att handla med utlänningar – var av stor betydelse för kineserna.
– På den kinesiska sidan upprätthölls relationerna i stor utsträckning mellan dessa Hong-handelsmän i Kanton och tulltjänstemännen i det kejserliga Kina. Den kejserliga regeringen tjänade oerhört mycket på handeln genom att beskatta handelsmännen. Systemet var faktiskt lite egendomligt. Hur var det möjligt att Sverige och Kina kunde handla med varandra utan några som helst diplomatiska relationer? Det var mycket intressant … Fram till 1805 fungerade det utmärkt. Jag tror att det var därför jag såg det som ett av de bästa exemplen på handel mellan jämbördiga parter.
Medan Europa drog fördel av inflytandet av kinesiska lyxartiklar och kinesisk kultur innebar handelsexpansionen att Kina började öppna sina ögon för den europeiska världen. Bengt Johansson påpekar exempelvis att den kejserliga kinesiska regeringen inte hade en aning om hur Europa såg ut eller vilka länder som låg där. Kinesiska akademiker visste ingenting om de ämnen som europeiska vetenskapsmän och präster forskade i. Deras vaga idéer om skillnader mellan länderna varade fram till dess att Hong-köpmännen besökte Europa kring 1750. Idéutbytet via handeln ökade alltså kunskapen på båda sidor.
När det gäller handelsförbindelserna mellan Kina och Europa i dag och i framtiden anser Bengt Johansson att Kina med stor framgång absorberar industriell kapacitet från hela världen och att Europas import från Kina kommer att öka även fortsättningsvis. Europeiska unionen, som har ett handelsunderskott motsvarande cirka 45 miljarder euro gentemot Kina, vill hålla på frihandeln och inte lägga importrestriktioner på handeln med Kina.
– Men det är svårt. Vi står under tryck från många industrier, säger Bengt Johansson.
Jörgen Gabrielson är VD för dagens Svenska Ostindiska Companiet, som ansvarar för projektet att bygga en kopia av handelsfartyget Ostindiefararen Götheborg I och dess resa till Kina 2004. Han hoppas att Götheborg-projektet kommer att integrera det svenska folket och det svenska affärslivet med sina motsvarigheter i Kina genom utbyte och kommunikation. Planen är inte bara att verka för svensk handel med Kina och andra länder där fartyget kommer att lägga till längs vägen.
– Om vi ska göra som på 1700-talet måste vi även föra tillbaka gods från Kina. Vi vill att de kinesiska företag som önskar delta i projektet och handla med europeiska länder, ska bli en viktig del av den europeiska gemensamma marknaden. Detta är mycket viktigt eftersom den gemensamma marknaden kommer att bli en viktig avsättningsmarknad för Kina. Jag tror att det här projektet kan ge fördelar i båda riktningarna, säger Jörgen Gabrielson.
Taggar:
